Aalto-universitetet

Historia

Aalto-universitetet inledde sin verksamhet den 1.1.2010. Då sammanslogs Helsingfors handelshögskola, Konstindustriella högskolan och Tekniska högskolan.
Arkkitehtuurin opiskelijoita. Kuva: Aalto-yliopiston arkisto.

I dag har Aalto-universitetet sex högskolor med 12 000 studerande (FTE) och 4 000 anställda av vilka nästan 400 är professorer.

Aalto-yliopiston ensimmäinen rehtori Tuula Teeri 8.1.2010
Till universitetets första rektor utnämndes professor Tuula Teeri (i mitten).

Aalto-universitetet föds

Aalto-universitetet skapades som ett spetsprojekt i samband med den finländska universitetsreformen. Idén var att skapa ett nytt innovationsuniversitet som skulle kombinera konst, teknik och ekonomi.

Det var rektorn för dåvarande Konstindustriella högskolan, Yrjö Sotamaa, som i sitt inskriptionstal hösten 2005 först kom fram med idén om ett nytt universitet. I februari 2007 presenterade en arbetsgrupp under ledning av statssekreterare Raimo Sailas en mer konkret plan för hur det nya universitetet skulle byggas upp. Förberedelserna för universitetet inleddes samma vår som universitetet togs med i regeringsprogrammet för statsminister Matti Vanhanens regering.

Ombildning till ett stiftelseformat universitet började efter det att den nya universitetslagen trädde i kraft den 1.8.2009. Till universitetets första rektor utnämdes professor, Ph.D. Tuula Teeri. Aalto-universitetet inledde sin verksamhet den 1.1.2010.

Kandidaattikeskus Undergraduate Centre Photo Tuomas Uusheimo

Alvar Aaltos detaljplan och byggnader

I centrum av Otnäs står campuset från 1950-talet skapat enligt Alvar Aaltos detaljplan och smyckat med flera byggnader designade av Aalto själv samt av andra kända finländska arkitekter, till exempel Reima och Raili Pietilä och Heikki och Kaija Sirén.

Arkitektur

Tre universitet i bakgrunden

Tekniska högskolan har omvandlats till fyra högskolor for teknik

Tekniska högskolan grundades år 1849. Polytekniska Institutet omvandlades den 2 april 1908 till Finlands Tekniska Högskola, en läroinrättning på universitetsnivå. Högskolan började flytta till Otnäs år 1955. 

I början hade Aalto-universitetet en teknisk högskola. Från och med 1.1.2011 uppdelades den på fyra högskolor för teknik. De nya högskolorna bildades av Tekniska högskolans före detta fakulteter.

Helsingfors tekniska realskolan

Undervisningen började vid Helsingfors tekniska realskolan i januari 1849. Till första chef för skolan valdes kemisten Anders Olivier Saelan, som utexaminerats från universitetet några år tidigare. Undervisningsprogrammet vid läroinrättningen utarbetades så att det skulle konkurrera med den utbildning som skråväsendet arrangerade och så att eleverna, när de genomgått hela kursen, skulle ha både behövliga allmänbildande och för tekniska yrken nödvändiga kunskaper.

Den egentliga tekniska yrkesutbildningen i Helsingfors började i och med 1858 års ändring i stadgarna. Då bildades även de tekniska fackavdelningarna: ingenjörs-, maskiningenjörs-, arkitekt- och lantmäteriavdelningarna samt avdelningen för kemisk teknik.

Det finländska systemet för grundläggande undervisning för folket utformades enligt modeller från Schweiz efter 1860-talet. Då systemet för den grundläggande undervisningen till övriga delar utvecklades kunde undervisningsplanen vid Helsingfors tekniska realskola i högre grad inriktas på matematisk-naturvetenskapliga ämnen och tekniska fackämnen.

Vid sidan av universitetet

1872 omvandlades läroinrättningen till Polytekniska skolan och 1879 till Polytekniska Institutet. I samband med den sistnämnda ändringen lades läroinrättningens förberedande klass ner och läroinrättningen blev enbart ett säte för landets högsta tekniska utbildning.

Polytekniska skolan fick en egen byggnad 1877, då ett hus ritat av F. A. Sjöström blev färdigt vid Sandvikstorget. Byggnadskomplexet utvidgades i flera omgångar. Läroinrättningens nya, tidsenliga kemilaboratorium stod klart 1899. De viktigaste utvidgningarna av huvudbyggnaden gjordes 1904 och i slutet av 1920-talet, då huvudbyggnaden fick den utformning som den har än idag.

Kemilaboratoriet byggdes på med en extra våning i början på 1920-talet. I grannkvarteren till huvudbyggnaden byggdes under 1920-talet tekniska laboratorier som var moderna för sin tid. Då byggnaden för Statens Tekniska Forskningsanstalt stod klar 1942 hade Tekniska högskolan redan brett ut sig över en hel stadsdel.

Antalet studerande och examina

Vid ingången till 1900-talet hade antalet elever vid Polytekniska Institutet stigit till litet mer än 200. Då stadgeändringen 1904 och utvidgningen av huvudbyggnaden gjorde det möjligt att utöka antalet elever, steg teknologernas numerär till mer än 400. Under det första världskriget, då de etablerade, fasta kontakterna till Tyskland bröts, steg antalet studerande till närmare 600 och man blev tvungen att begränsa antagningen av nya studerande.

Polytekniska Institutet omvandlades den 2 april 1908 till Finlands Tekniska Högskola, en läroinrättning på universitetsnivå. Namnändringen ledde till att de studerande fick samma rättigheter som studenter, de fast anställda lärarna fick professorstitel, teknologie doktorsgraden fick en definition i examensstadgan och läroinrättningen tog i bruk en begränsad studiefrihet i stället för den skolaktiga undervisningsformen. Studerande som genomgått hela kursen vid läroinrättningen fick när de utexaminerades ett diplom, dvs. ett avgångsbetyg, enligt en sed från det tyska språkområdet i slutet av 1800-talet. På motsvarande sätt fick de doktorer som utexaminerades ett doktorsdiplom.

Till en början avlades ingenjörs-, lantmätar- och arkitektexamina vid högskolan. På 1930-talet övergav man den separata lantmätarexamen och under ett årtionde använde man diplomarkitektexamen. Titeln diplomingenjör togs i egentligt bruk vid reformen av examensstadgan i början av 1940-talet, samtidigt som tekniska examina på det lägre stadiet fastslogs.

Den första doktorsexamen vid Tekniska högskolan avlades 1912. När högskolan arrangerade sin första promotion 1934, hade antalet teknologie doktorsexamina stigit till elva. Den hundrade doktorsavhandlingen vid Tekniska högskolan lades fram 1961.

Flytten till Esbo

Redan på 1910-talet fördes diskussioner om att flytta Tekniska högskolan från Helsingfors centrum till en luftigare plats i någon perifer del av staden eller Tammerfors. Det framfördes flera olika planer på att flytta inrättningen till Helsingfors stads norra, vid den tiden huvudsakligen obebyggda stadsdelar, såsom Mejlans eller Haga. När staden växte i början av 1940-talet riktade sig intresset ännu längre bort från centrum, till Drumsö och Botbyhöjden. Så sent som 1945 hölls dock en arkitekttävling för utvidgning av högskolans verksamhet i Sandviken.

Den snabba utvecklingen inom de tekniska vetenskaperna efter andra världskriget förändrade framtidsplanerna på ett slutgiltigt sätt. För att bevara sin ställning i takt med att teknologin efter kriget gjorde framsteg i väldiga kliv behövde Tekniska högskolan och Statens tekniska forskningsanstalt betydande markområden för sina nya laboratorier.

De kvarter som stod till buds hade blivit alltför trånga. Det slutliga beslutet att flytta ut läroinrättningen ur stadskärnan fattades 1948. Staten köpte Otnäs gårds marker i den östra delen av Esbo landskommun den 15 januari 1949 för att göra dem till nytt campus för högskolan och forskningsanstalten VTT.

Området tjänade vid den tiden fortfarande jordbruket och till en början var avsikten att införliva det med Helsingfors, men utvecklingen av kommunalförvaltningen ledde till den nuvarande situationen, som gett högskolan hemort i Esbo stad.

I Otnäs byggdes först bostadsområdet för studenterna, Teknologbyn, som fungerade som olympisk by vid OS 1952. Den första högskolverksamheten flyttade till Esbo 1955. Kärnan i högskolans huvudbyggnad blev klar 1964, och flytten från Sandviken kunde slutföras omkring tio år senare. Samtidigt med huvudbyggnaden färdigställdes Dipoli, som var avsett att bli nationshus för studentkåren. Dipoli blev under 1970-talet landets mest kända kongress- och kurscenter.

Otnäs blev på 1950- och 1960-talet ett förevisningsobjekt i främsta ledet för finländsk arkitektur. Generalplanen för campusområdet i Otnäs utarbetades av arkitekt Alvar Aalto. Utöver huvudbyggnaden och Otnäshallen, som byggdes för de olympiska spelen, har Aaltos byrå svarat för planeringen av ett flertal andra byggnader. De äldsta studenthemsbyggnaderna i Teknologbyn, restaurangen Servin mökki och Otnäs kapell har planerats av Heikki och Kaija Sirens byrå. Dipoli planerades av Reima Pietilä och Raili Paatelainen.

Teknologbyn och Tekniska högskolan byggdes på sin tid mitt ute i skogen i Esbo landskommun. Esbo blev stad 1972, varefter det växte och blev Finlands näst största stad till befolkningsmängden. Tekniska högskolans campus utvidgades och omfattade företagskuvöser och en teknologipark. Det blev en av de mest kända stadsdelarna i Esbo.

Panu Nykänen
fil dr

Opiskelijoita sähköteknillisessä laboratoriossa. Kuva: Aalto-yliopiston arkisto.
Studerande i det elektrotekniska laboratoriet

Konstindustriella högskolan är nu Högskolan för konst,design och arkitektur

Högskolan för konst, design och arkitektur, tidigare Konstindustriella högskolan, grundades år 1871 med namnet Slöjdskolan. Nuförtiden är högskolan den största inom sitt område i Norden och ett av de mest uppskattade i hela världen. 

Högskolan fick sitte välkända smeknamn Atski efter Ateneum, Theodor Höijers imposanta byggnad vid Järnvägstorget. Ateneum var hemvist för den konstindustriella utbildningen i 100 år. Numera finns statens konstmuseum i huset.

Konstindustriella högskolan flyttade till Arabias fabriksfastighet 1986 och samlade efter flera årtionden åter alla högskolans avdelningar till en och samma adress. 

Efter 1970-talet var Konstindustriella högskolans mål att fördjupa konstnärliga och vetenskapliga färdigheter och att omsätta dem i yrkespraxis genom innovativa processer. Vid sidan av den traditionella produkt- och miljödesignen har en stark utbildning i visuell kommunikation, nya medier och filmkonst utvecklats. Utbildningens snabba internationalisering öppnade dörrar till utländska universitet och företag samt till internationella marknader, exempelvis i Kina och Japan. Undervisning, forskning och utveckling inom media samt mångdisciplinära forskarskolor blev en del av högskolans verksamhet.

Sedan 1990-talet har utbildningen förnyats och utvidgats genom att man bland annat inrättat mångvetenskapliga utbildningsprogram mellan olika universitet. IDBM, Polis, MEDES, HSCE och Visuell journalistik banade väg för senare, mer omfattande samarbete mellan universiteten.

Examensreformen 1994 delade upp grundexamen i en högre och en lägre grundexamen: den treåriga konstkandidatexamen (KoK) och den tvååriga konstmagisterexamen (KoM). Fram till slutet av 1999 kunde man avlägga konstlicentiatexamen. Det har gått att avlägga konstdoktorsexamen (KoD) vid Konstindustriella högskolan sedan 1983. De första doktorerna utexaminerades i början av 1990-talet.

Kauppakorkeakoulun opiskelijoita. Kuva: Aalto-yliopiston arkisto.
Ekonomer från Handelshögskolan

Handelshögskolan

Helsingfors handelshögskola inledde sin verksamhet som självständig högskola den 16 januari 1911 då de parallella avdelningar som handelsinstitutet Suomen Liikemiesten Kauppaopisto hade inrättat för studenter år 1904 organiserades i form av en högskola. Högskolan hette då officiellt Kauppakorkeakoulu (Handelshögskolan) och fanns i Helsingfors på adressen Fabiansgatan 26.

Helsingfors handelshögskola inledde sin verksamhet som självständig högskola den 16 januari 1911 då de parallella avdelningar som handelsinstitutet Suomen Liikemiesten Kauppaopisto hade inrättat för studenter år 1904 organiserades i form av en högskola. Högskolan hette då officiellt Kauppakorkeakoulu (Handelshögskolan) och fanns i Helsingfors på adressen Fabiansgatan 26.

När verksamheten inleddes var det totala antalet studerande vid Handelshögskolan 117, av vilka 42 var egentliga studerande och 75 extra studerande (hospitanter). Undervisningsprogrammet hade planerats för studier i två års tid. 

Slutexamen från Handelshögskolan kunde avläggas antingen vid handels- och industriavdelningen eller vid handels- och bankavdelningen. Allmän företagsekonomi, statistik, allmän handels- och usanslära, handelsgeografi eller handelshistoria, rättsvetenskap, allmän bokföring och modellkontor samt kemi och varulära var obligatoriska ämnen vid båda avdelningarna. Till en början var det obligatoriskt att gå på föreläsningar, och också nödvändigt eftersom det fanns bara några få böcker om det merkantila området. I vissa ämnen ingick även seminarieövningar i undervisningsprogrammet.

Ekonomie kandidater, ekonomer och ekonomie magistrar

Ekonomie kandidatexamen infördes den 15 december 1920. Den var en förlängning på slutexamen från Handelshögskolan, och det bestämdes att examen skulle avläggas i minst fyra ämnen inom en viss ämneskombination. Endast några få av dem som avlagt slutexamen fortsatte med kandidatstudier eftersom den stora mängden självstudier innebar att det var rätt tungt att avlägga examen.

Handelshögskolans första ekonomie licentiat utexaminerades den 26 november 1949. Ekonomie doktorsexamen infördes år 1931. Den första doktorsexamen togs av Vilho Paavo Nurmilahti den 27 oktober 1937.

Benämningen ekonom togs i bruk år 1928, då antalet utexaminerade från Handelshögskolan ökade. Det ordnades en folkomröstning om valet av benämning, och med en överlägsen majoritet av rösterna valdes ”ekonoomi” som den titel som skulle tas i bruk. Som exempel på övriga förslag kan nämnas “kauppi”, “kauppaoppinut” och “yritehoitaja”, men de hade sannolikt lagts fram som humoristiska alternativ av dem som motsatte sig benämningen ”ekonoomi”. Benämningen ekonomie magister togs i bruk i början av 1995.

Högskolan fick promotionsrätt år 1945. Den första promotionen ordnades år 1946. Efter det har promotioner ordnats vart femte år. 

Handelshögskolan flyttade till Runebergsgatan i Helsingfors år 1950, då huvudbyggnaden som planerats av Hugo Harmia och Woldemar Baeckman blev färdig. Byggnaden är en betydande representant för arkitekturen under återbyggnadstiden i Finland.

Huvudbyggnaden finansierades i hög grad med donationer från alumner och näringslivet. Det tidigare flicklyceet Tyttönormaalilyseo förvärvades i Handelshögskolans ägo år 1969 och fick namnet Chydenia.

Privaträttslig stiftelse efter att ha varit i statlig ägo

Efter att högskolan övergick i statlig ägo år 1974 ändrades namnet till Helsingfors handelshögskola (Helsingin kauppakorkeakoulu). Övergången i statlig ägo väckte på sin tid mycket diskussion för och emot: ett förstatligande skulle innebära att högskolornas ekonomi garanterades, men samtidigt befarade man att det skulle innebära att högskolorna berövades sin traditionella självbestämmanderätt. Övergången i statlig ägo medförde också att förvaltningen måste reviderades, och den ansågs skada handelshögskolornas traditionella och viktiga relationer till näringslivet.

Vid Helsingfors handelshögskola löste man problemet genom att överföra en del av den privata högskolans tillgångar till Helsingfors handelshögskolas stödstiftelse. Stödstiftelsen finns fortfarande. En av fördelarna med övergången i statlig ägo var att högskolorna i samband med detta äntligen fick egna lagar. Den första var lagen om Helsingfors handelshögskola som trädde i kraft den 1 augusti 1974. 

Handelshögskolans senaste omstrukturering inföll år 2010 då den tillsammans med Konstindustriella högskolan och Tekniska högskolan bildade det mångdisciplinära Aalto-universitetet. På så vis förvandlades högskolan från ett separat universitet med fokus på ekonomi till en del av ett större, mångdisciplinärt universitet och från ett statligt räkenskapsverk till en privaträttslig stiftelse. Det ekonomiska, tekniska och konstnärliga samarbetet är inriktat på att nå upp till en nivå av världsklass. De nya, internationella karriärsystemen, lärmiljöerna, formerna för samarbete med företag och verksamhetskulturen tar sikte på detta mål.

Internationalism utgör ett naturligt – och ett allt starkare – inslag i Handelshögskolans verksamhet. Den 1 augusti 2012 fick högskolan sitt engelska namn Aalto University School of Business. Namnet uttrycker att högskolan är verksam på bred front inom alla områden av de ekonomiska vetenskaperna.  De flesta av handelshögskolorna i världsklass har likaså namn där uttrycket "X Business School” eller ”X School of Business” ingår.

 

  • Publicerat:
  • Uppdaterad:
Dela
URL kopierat