Om universitetet

Aalto-yliopisto Otaniemen kampus

Tekniska högskolan TKK

Aalto-universitetets tekniska högskola uppdelades från början av år 2011 på fyra högskolor för teknik. De nya högskolorna bildades av Tekniska högskolans före detta fakulteter.

Undervisning och forskning vid Tekniska högskolan sedan 1849

Till första chef för Helsingfors tekniska realskola valdes kemisten Anders Olivier Saelan, som utexaminerats från universitetet några år tidigare. Undervisningsprogrammet vid läroinrättningen utarbetades så att det skulle konkurrera med den utbildning som skråväsendet arrangerade och så att eleverna, när de genomgått hela kursen, skulle ha både behövliga allmänbildande och för tekniska yrken nödvändiga kunskaper.

Den egentliga tekniska yrkesutbildningen i Helsingfors började i och med 1858 års ändring i stadgarna. Då bildades även de tekniska fackavdelningarna: ingenjörs-, maskiningenjörs-, arkitekt- och lantmäteriavdelningarna samt avdelningen för kemisk teknik.

Det finländska systemet för grundläggande undervisning för folket utformades enligt modeller från Schweiz efter 1860-talet. Då systemet för den grundläggande undervisningen till övriga delar utvecklades kunde undervisningsplanen vid Helsingfors tekniska realskola i högre grad inriktas på matematisk-naturvetenskapliga ämnen och tekniska fackämnen.

Vid sidan av universitetet

1872 omvandlades läroinrättningen till Polytekniska skolan och 1879 till Polytekniska Institutet. I samband med den sistnämnda ändringen lades läroinrättningens förberedande klass ner och läroinrättningen blev enbart ett säte för landets högsta tekniska utbildning. Polytekniska skolan fick en egen byggnad 1877, då ett hus ritat av F. A. Sjöström blev färdigt vid Sandvikstorget.

Vanha päärakennus Hietalahti TKK

 

Byggnadskomplexet utvidgades i flera omgångar. Läroinrättningens nya, tidsenliga kemilaboratorium stod klart 1899. De viktigaste utvidgningarna av huvudbyggnaden gjordes 1904 och i slutet av 1920-talet, då huvudbyggnaden fick den utformning som den har än idag.

Kemian laboratorio historiallinen kuva TKK

 

 

Kemilaboratoriet byggdes på med en extra våning i början på 1920-talet. I grannkvarteren till huvudbyggnaden byggdes under 1920-talet tekniska laboratorier som var moderna för sin tid. Då byggnaden för Statens Tekniska Forskningsanstalt stod klar 1942 hade Tekniska högskolan redan brett ut sig över en hel stadsdel.

Antalet studerande och examina

Vid ingången till 1900-talet hade antalet elever vid Polytekniska Institutet stigit till litet mer än 200. Då stadgeändringen 1904 och utvidgningen av huvudbyggnaden gjorde det möjligt att utöka antalet elever, steg teknologernas numerär till mer än 400. Under det första världskriget, då de etablerade, fasta kontakterna till Tyskland bröts, steg antalet studerande till närmare 600 och man blev tvungen att begränsa antagningen av nya studerande.

Tekniikan alojen promootio 2010 Aalto-yliopistoPolytekniska Institutet omvandlades den 2 april 1908 till Finlands Tekniska Högskola, en läroinrättning på universitetsnivå. Namnändringen ledde till att de studerande fick samma rättigheter som studenter, de fast anställda lärarna fick professorstitel, teknologie doktorsgraden fick en definition i examensstadgan och läroinrättningen tog i bruk en begränsad studiefrihet i stället för den skolaktiga undervisningsformen. Studerande som genomgått hela kursen vid läroinrättningen fick när de utexaminerades ett diplom, dvs. ett avgångsbetyg, enligt en sed från det tyska språkområdet i slutet av 1800-talet. På motsvarande sätt fick de doktorer som utexaminerades ett doktorsdiplom.

Till en början avlades ingenjörs-, lantmätar- och arkitektexamina vid högskolan. På 1930-talet övergav man den separata lantmätarexamen och under ett årtionde använde man diplomarkitektexamen. Titeln diplomingenjör togs i egentligt bruk vid reformen av examensstadgan i början av 1940-talet, samtidigt som tekniska examina på det lägre stadiet fastslogs. Den första doktorsexamen vid Tekniska högskolan avlades 1912. När högskolan arrangerade sin första promotion 1934, hade antalet teknologie doktorsexamina stigit till elva. Den hundrade doktorsavhandlingen vid Tekniska högskolan lades fram 1961. År 2004 blir antalet utexaminerade doktorer ca 1 800. Läroinrättningen har promoverat 127 hedersdoktorer.

Flytten till Esbo

Redan på 1910-talet fördes diskussioner om att flytta Tekniska högskolan från Helsingfors centrum till en luftigare plats i någon perifer del av staden eller Tammerfors. Det framfördes flera olika planer på att flytta inrättningen till Helsingfors stads norra, vid den tiden huvudsakligen obebyggda stadsdelar, såsom Mejlans eller Haga. När staden växte i början av 1940-talet riktade sig intresset ännu längre bort från centrum, till Drumsö och Botbyhöjden. Så sent som 1945 hölls dock en arkitekttävling för utvidgning av högskolans verksamhet i Sandviken.

Otaniemen kampus Aalto-yliopisto

Den snabba utvecklingen inom de tekniska vetenskaperna efter andra världskriget förändrade framtidsplanerna på ett slutgiltigt sätt. För att bevara sin ställning i takt med att teknologin efter kriget gjorde framsteg i väldiga kliv behövde Tekniska högskolan och Statens tekniska forskningsanstalt betydande markområden för sina nya laboratorier.

De kvarter som stod till buds hade blivit alltför trånga. Det slutliga beslutet att flytta ut läroinrättningen ur stadskärnan fattades 1948. Staten köpte Otnäs gårds marker i den östra delen av Esbo landskommun den 15 januari 1949 för att göra dem till nytt campus för högskolan och forskningsanstalten VTT.

Området tjänade vid den tiden fortfarande jordbruket och till en början var avsikten att införliva det med Helsingfors, men utvecklingen av kommunalförvaltningen ledde till den nuvarande situationen, som gett högskolan hemort i Esbo stad.

I Otnäs byggdes först bostadsområdet för studenterna, Teknologbyn, som fungerade som olympisk by vid OS 1952. Den första högskolverksamheten flyttade till Esbo 1955. Kärnan i högskolans huvudbyggnad blev klar 1964, och flytten från Sandviken kunde slutföras omkring tio år senare. Samtidigt med huvudbyggnaden färdigställdes Dipoli, som var avsett att bli nationshus för studentkåren. Dipoli blev under 1970-talet landets mest kända kongress- och kurscenter.

Otnäs blev på 1950- och 1960-talet ett förevisningsobjekt i främsta ledet för finländsk arkitektur. Generalplanen för campusområdet i Otnäs utarbetades av arkitekt Alvar Aalto. Utöver huvudbyggnaden och Otnäshallen, som byggdes för de olympiska spelen, har Aaltos byrå svarat för planeringen av ett flertal andra byggnader. De äldsta studenthemsbyggnaderna i Teknologbyn, restaurangen Servin mökki och Otnäs kapell har planerats av Heikki och Kaija Sirens byrå. Dipoli planerades av Reima Pietilä och Raili Paatelainen.

Teknologbyn och Tekniska högskolan byggdes på sin tid mitt ute i skogen i Esbo landskommun. Esbo blev stad 1972, varefter det har växt och blivit Finlands näst största stad till befolkningsmängden. Tekniska högskolans campus har utvidgats och omfattar numera företagskuvöser och en teknologipark. Det har blivit en av de mest kända stadsdelarna i Esbo. På 2000-talet erbjuder Otnäs arbetsplatser för omkring 11 000 personer och 14 000 studerande.

Panu Nykänen
fil dr

 

Sidansvarig: helpdesk-viestinta [at] aalto [dot] fi (Kommunikation) | Senast ändrad: 31.03.2014.